"Better Days" by Paul Ryan Blackwell
ruzyxx@gmail.com
Jodie came home,
took three aspirin and as many shots of malt, lay down on the bed, took
out the Glock from the bedside drawer and blew her brains out.
Walt got there a few hours later, went into the bedroom, and took off his tie.
“Rough day?” he asked. She didn’t respond, of course, she was still dead.
“Hon?”
The
blood and scattered fragments of brains and bone began to slowly creep
down from the walls, back across the bed and reassembled themselves into
her skull. Walt watched the process, always a fascinating sight, while
changing into something more comfortable for the evening. When her head
was intact again, he repeated the question.
“What
was your first clue?” she asked, getting up to change. Though the blood
had removed itself from her clothes, she still needed to wash the sweat
off of them. It had been another scorcher.
“Aside from your brains splattered all over our down comforter, the fact that you didn’t take off your work clothes first.”
“Mmm. That obvious?” She took off her earrings, put them aside.
“You
always use the gun when it’s a work thing. Want to talk about it?” He
took her hand and led her into the kitchen. Obviously she was in no mood
to cook; that was all right, they had a frozen pizza somewhere.
“Just
people. Office people. You know how it is. How society runs at all when
those are the people managing it is beyond my comprehension. Betsy
went on about her latest diet until I wanted to just carve the fat out
of her with my nails.”
“Glad you didn’t. We’re trying to cut back, remember? Manicures ain’t cheap.”
“Ah,
thank you. I was trying to remember one good reason not to just go
ahead with it next time I see her. I knew there had to be one; I just
couldn’t remember it.” She set the oven while he unwrapped the pizza.
“You know, you could quit.”
-------------------------
Jodie kom hem, tog tre värktabletter och lika många shots malt-whiskey, lade sig ner på sängen och tog fram Glock'en från nattduksbordet, och sköt sig själv i huvudet.
Walt ankom några timmar senare, gick in i sovrummet, och tog av sig slipsen.
"Dålig dag?" frågade han. Hon svarade inte, hon var fortfarande död.
"Älskling?"
Blod, hjärnfragment och benbitar började sakta krypa ner från väggarna och återförenades med resterna av hennes skalle. Walt tittade på processen, alltid en fascinerande syn, medan han bytte om till något mer behagligt inför kvällen. När hennes huvud var intakt igen, upprepade han frågan.
"Vad var första ledtråden?" undrade hon, samtidigt som hon steg upp för att byta om.
Fast blodet hade förflyttats från hennes kläder, så behövde hon fortfarande tvätta bort allt svett från de. Det hade varit en kokande het dag.
"Förutom hjärna överallt på sängöverkastet, det faktum att du inte tagit av dig arbetskläderna först."
"Mmm. Så uppenbart?" Hon tog av sig örhängena, lade de åt sidan.
"Du tar alltid pistolen när det är en arbetsgrej. Vill du prata om det?" Han tog hennes hand och ledde henne in till köket. Hon var tydligen inte på humör för att laga mat; det var ingen fara med det, de hade fryst pizza någonstans.
"Bara människor. Kontorsmänniskor. Du vet hur det är. Hur samhället kan lunka på alls när de människorna är de styrande är bortom min förståelse. Betsy malde på om hennes senaste diet tills jag ville karva fettet ur henne med mina bara naglar."
"Glad att du inte gjorde det. Vi försöker skära ner på kostnader, eller hur? Manikyrer är inte billiga."
"Åh, tack. Jag försökte komma på en bra orsak till att inte göra det nästa gång jag ser henne. Jag visste att det fanns en, jag kunde bara inte minnas den." Hon satte igång ugnen medan han tog ut fryspizzan ur förpackningen.
"Vet du, du kan ju säga upp dig."
